Jordbruksverket publicerade i mars 2008 rapporten Mervärden för svenskt kött (R 2008:5). I rapporten konstaterades att svenska producentpriser för nötkött, gris och kyckling låg på EU-snitt eller lägre trots att prisskillnaderna mellan svenskt kött och import i detaljhandeln var betydande.
En slutsats låg nära – det finns mervärden men dessa går inte till producenterna. Frågan var alltså var dessa mervärden hamnar? Försvinner mervärdena till följd av dålig konkurrens i detaljhandeln eller p.g.a. svag effektivitet i förädlingsledet? Eller båda?
Läs PM om SJV: s reviderade syn ...
"Handeln är inte boven!”
ICA Nyheter 2008-09-18
Konsumenterna betalar för mycket för svenskt kött, men det är inte handeln som är boven som det ofta påstås, skriver Thomas Svaton, vd, Svensk Dagligvaruhandel.
När Jordbruksverket i våras gav ut en uppmärksammad rapport om mervärden för svenskt kött och prisskillnader till importen blev frågan om mervärdena hamnar i detaljhandeln eller i förädlingsledet, obesvarad.
LRF och Kött- & Chark Företagen, KCF, har därför begärt att Jordbruksverket ska göra en fördjupad analys av utredningen med önskemål om att också få svar på var mervärdena hamnar. Jordbruksverket har också inlett en intervjuundersökning med ett antal nyckelpersoner inom köttbranschen och handeln. Varför kan man undra? Svaren på Jordbruksverkets frågor finns ju redan inom branschen.
Svensk Dagligvaruhandel har analyserat slakteriernas försäljningskanaler som visar att dagligvaruhandelns andel är cirka 15 procent av den svenska grisproduktionen. Men vem lägger då beslag på de svenska mervärdena? Återigen finns informationen lätt tillgänglig hos slakteriföretagen. Låt mig nämna några exempel som berör fläskkött, den största köttkategorin. Handeln efterfrågar huvudsakligen styckningsdetaljerna filé, karré, kotletter och skinka. Det är allmänt känt att dessa detaljer i konsumentledet kostar väsentligt mer än motsvarande importerade detaljer. Inköpspriserna från slakterierna för de svenska detaljerna är i regel 50-75 procent högre än för motsvarande import. En djupare analys visar att handelns ”kronmarginal” är ungefär densamma för svenskt och importerat. I konsumentledet resulterar detta i priser som bara ligger 25-50 procent över importen.
Men vart tar då överskottet vägen? Svaret är att de övriga försäljningskanalerna, främst industrin och exporten inte genererar några överskott. Det finns ingen affärsmässig grund att betala för de svenska mervärdena. En fläskdetalj som ingår i en industriprodukt kan lika gärna vara importerad. Det är helt enkelt priset som styr om det blir svenskt eller importerat kött i korven. Ursprungsmärkning av beredda produkter är mycket sällsynt. Så summan av kardemumman är att industrins betalningsvilja sällan överstiger prisnivån för importerat kött och resultatet blir dålig lönsamhet för de svenska slakteriföretagen. Ett ytterligare problem är att det från tid till annan uppstår överskott på den svenska marknaden som måste exporteras eller frysas in och då i regel till förlustmarginaler.
Jordbruksverket borde ha besparats detta arbete som KCF med flera initierat, eftersom svaren finns tillgängliga hos KCFs medlemsföretag.
Thomas Svaton
vd, Svensk Dagligvaruhandel
Fri Köpenskap 2009-01-02
Högt pris för svenskt kött.
Mervärden i den svenska köttproduktionen mals ned i exportens och industrins kvarnar, en slutsats man kan dra från en opublicerad promemoria från Jordbruksverket, som presenterades på ett seminarium i november 2008.
Dagligvaruhandelns och konsumenters vilja att betala för mervärdena gör det däremot möjligt för bönderna att upprätthålla en fortsatt produktion. Vad bönderna tjänar på gungorna förlorar de på karusellerna. I de flesta länder är den lokala handeln och konsumenterna positiva till de inhemska jordbruksprodukterna och villiga att betala mer än för jämförbara importerade. Det är inget nytt och skapandet av den inre gemensamma marknaden har inte ändrat på attityderna.
Sedan Jordbruksverket i april 2008 publicerade sin rapport Mervärden för svenskt kött, har spekulationerna i medierna handlat om att det är handeln eller förädlingsledet som stoppar mervärdena i egna fickor. Jordbruksverket gick till och med så långt som att ange den möjliga förklaringen att det ”kan vara en kombination av bristande konkurrens i detaljhandeln och svag effektivitet i det svenska förädlingsledet”. Självklart lät inte reaktionerna från hela branschen dröja. Kritiken mot Jordbruksverkets illa underbyggda rapport har varit massiv och tvingat verket ut på banan igen för att försöka ta reda på hur det verkligen förhåller sig. En fråga man kan ställa sig är om en statlig myndighet överhuvudtaget ska utreda frågor av detta slag, särskilt om kompetens och kunskap saknas? Hursomhelst, nu får verket bita i det sura äpplet.
Under hösten har därför Jordbruksverket lagt ned mycket möda på att intervjua nyckelpersoner på företag inom köttbranschen, livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln. Kritiken från branschaktörerna har varit entydig. Jordbruksverkets analys var missvisande och felaktig av flera skäl och promemorian listar ett flertal exempel:
Hemmamarknadspriset i exporterande EU-länder är alltid högre än prisnedsatt importerat och exporterat kött.
Livsmedelshandeln i Sverige betalar det högsta priset för svenskt kött.
- Storhushåll, förädlingsindustri och exportföretag har en stor ökande andel av försäljningen men betalar det lägsta priset (importpriset styr).
- Livsmedelshandelns kronmarginaler är ungefär desamma för svenskt och importerat kött.
- Köttförsäljningen inom livsmedelshandeln har låg lönsamhet.
- Högt och stabilt utbud av billigare importkött möjliggör säljkampanjer och är uppskattade bland konsumenterna.
- Reella kvalitetsskillnader förekommer ibland mellan svenska köttdetaljer och importerade som kan motivera ett högre svenskt pris.
- Lägre effektivitet i det svenska förädlingsledet än i konkurrentländerna.
Jordbruksverkets analys utgår heller inte ifrån hela djurkroppen och alla dess detaljer, den anatomiska kunskapen med dess varierande ekonomiska villkor är en väsentlig faktor som ”glömts bort”. Verket avslutar sin promemoria med att konstatera att ”alltför höga andelar olönsam försäljning minskar livsmedelsindustrins betalningsförmåga till leverantörerna av slaktdjur”. En berättigad fråga är varför livsmedelsindustrin upprätthåller en stor andel olönsam försäljning? Det är ingen hemlighet att även livsmedelsindustrin har lågpris- och högpriskunder. Försäljningen till storhushålls- och cateringkunder är allmänt känt som ”olönsamma” försäljningskanaler jämfört med den lukrativa konsumentmarknaden. Det skulle kunna vara förklaringen till varför stora, välkända livsmedelsproducenter jagar billigt importkött och är obenägna att ursprungsmärka köttråvaran i produkterna.
Slutsatsen är att dagligvaruhandeln och de svenska konsumenterna betalar för de svenska mervärdena hos kött vid köp av såväl svenska köttdetaljer från slakterierna som svensktillverkade livsmedelsprodukter. Jag ser fram emot en ny rapport från Jordbruksverket om de nyvunna kunskaperna.
Thomas Svaton
vd, Svensk Dagligvaruhandel